|
La Bohème, Malmö opera
Det började som ett ”mindre kaos” ute i några stora hallar vid Isstadion någon gång i september. Det var mörkt, kallt och jävligt, men samtidigt spännande. Redan efter några gånger var vi många som skakade på huvudet. Stora svarta lådor utplacerade, tillsynes hur som helst och ett kaos av människor som irrade runt mellan varandra, ivriga efter att tillfredställa regissörens önskemål. Det kunde bara sluta på ett sätt. Och regissörens önskemål skiftade hela tiden. Kom in från höger. Nej, förresten vi provar i mitten, nej, nej, det går inte..… Det testades och provades om och om igen, men ingenting verkade fungera. Vi statister höll oss blygsamt i bakgrunden och gjorde det vi blev tillsagda, medan de mera proffessionella på olika sätt gav uttryck för det vi alla kände. Katastrof. Regissören Stein Winge och hans assistenter trampade dock envist runt och delegerade ut sina order, precis som en regissör nu en gång bör göra, och tiden då vi skulle förflytta repetitionerna in på ”den riktiga scenen” närmade sig. Plötsligt en dag stod vi där på Malmö Opera och Musikteaters enorma scen. Det var en fantastisk känsla. De svarta lådorna ersattes av riktiga kulisser, pianisten blev plötsligt en hel orkester, kostymer utprovades, ljussättningen skapade stämning och plötsligt var det som om det hela började forma sig. Tveksamheten fanns dock fortfarande kvar. Stein Winge ”lekte” med en klassiker. Hur skulle publiken, och inte minst recensenterna, ta emot föreställningen? De fastanställda verkade ta det hela med ett visst lugn, medan vi statister blev experter på nagelbitning. Och så blev det premiärafton. När ridån gick upp för första akten, rådde det absolut tystnad bakom scenen. Diregentens pinne sparkade det hela igång, nu fanns det ingen återvända. Efter två timmar och tjugo minuter var det hela över. Samtliga aktörer samlades på scenen och tog emot publikens hyllningar, och det var som om det aldrig ville ta slut. Minuterna gick, men det gjorde inte publiken. Gång efter annan fick huvudaktörerna komma in och ta emot stående ovationer, medan vi andra stod på flanken och njöt. Det är en obeskrivlig känsla, och ett minne för livet, att få vara med om detta. /Jan Christensen |